Tvist om reparation

Publicerad 31 juli 2001 | Uppdaterad 26 februari 2024

Redaktionen

Vid kappsegling den 12 juni 2000 utanför Sandhamn kolliderade Bertils Wasa 38 Elsa med båten My, varvid den senare sjönk.

My som kom på babordsbog, ansågs vållande till skadan, och diskvalificerades. Bertil var försäkrad i ett utländskt bolag som med Mys försäkringsgivare (MF) överenskom att MF skulle hantera reparationen.

Båten inlämnades till ett varv i Saltsjöbaden och reparerades i omgångar, så att Bertil fick tillfälle till viss kappsegling under sommaren. När båten slutlevererades strax före höstupptagningen hade Bertil åtskilliga klagomål mot färg och annat på de reparerade ställena. Bertil förde förhandlingar med MF, som erbjöd en viss kompensation.

Då B och MF inte kunde enas, beslöt de att hänskjuta tvisten till Kryssarklubbens skiljedom. B krävde:

1. Besiktningskostnader och värdeminskningsersättning för dålig reparation.

2. Stilleståndsersättning enligt lista för hyra av ersättningsbåt eller eljest med kapitalkostnaderna för Elsa under stilleståndstiden enligt ett rättsfall från 1945.

3. Ersättning för tidsspillan enligt 500 kr/tim eftersom Bertil fick antas ha gått miste om ett antal konsultuppdrag.

Bertil hävdade att han inte hade avtalat med Saltsjöbadsvarvet utan att MF helt skött dessa kontakter, medan MF påstod att Bertil lämnat uppdraget till varvet och skött alla kontakter med detta. Ingen part ingav någon bevisning härom.

MF hävdade att reparationen var helt en sak mellan Bertil och varvet, bestred annan stilleståndsersättning än utlagda kostnader som blivit onyttiga och bestred kravet på ersättning för tidsspillan.

Kryssarklubbens skiljedomare avgjorde:

Eftersom skadan var en ansvarsskada, dvs en skada som MF skulle täcka som företrädare för Mys ägare och att det inte fanns något reparationsuppdrag från Bertil till motparten, hade varken MF eller Mys ägare någon befogenhet att låta reparera Bertils båt. Det måste då antas ha varit på grund av Bertils kontakter som varvet reparerat Elsa. Bertil måste därför själv reklamera eventuellt dåligt arbete gentemot varvet. Båten var emellertid inte helt färdigreparerad, och för kvarstående skador hade Bertil rätt till merkostnaden till färdig reparation.

Stilleståndsersättning kunde inte räknas efter en inhyrning som aldrig skett. I det rättsfall som Bertil åberopat (NJA 1945 s. 670 Itaka) hade Högsta Domstolen inte beviljat kapitalkostnader för stilleståndstiden, men skiljedomaren tyckte ändå att sådan ersättning borde utgå.

Kapitalkostnaden beräknades med 11% ränta och avskrivning efter 20 år enligt ett ungefärligt listpris på samma slags båt, medan avskrivning på den dyrbara segelgarderoben inte medgavs, för att segel inte minskar i värde då de ej använts.

För personlig tidsspillan medgavs endast ett mindre belopp som skäligt. Skiljedomaren menade att det inte kunde visas att B gått miste om fler uppdrag under den tid han ägnat åt den skadade båten än han skulle ha gjort med kappsegling och att återhållsamhet beträffande sådana krav på sikt gagnar alla.