Vackra Riva jublilerar

En Riva går ingen obemärkt förbi. De italienska klassiska skönheterna från 60- och 70-talet har med sin högglansiga mahogny och ofta färgglada inredning verkligen satt sitt avtryck. I år fyller märket 170 år och vi berättar om varvet som gick från små racerbåtar till 200-fots lyxmonster.

Jag stannar upp och blickar förundrat ut över mälarfjärden. En blänkade vägg av vatten närmar sig snabbt från horisonten. Det mullrar rejält, men dovt och behagligt.

Alla som håller till vid båtklubben den här soliga eftermiddagen utanför Enköping för snart 20 år sedan reser sig från solbadandet på bryggan eller släpper verktygen i motorrummet och pillar ner solbrillorna på nästippen.

Det här vill man inte missa.

Mullret lättar och vattenkaskaderna från de tvära förskeppen lägger sig i motljuset.

Åskådarna flockas på bryggorna när tre stora skinande skönheter glider in i hamnen.

Ingen har missat deras ankomst. Rivaägarna njuter. Åskådarna njuter.

En Rivabåt lämnar ingen orörd.

Rivahistorien startade 1842 vid den vackra pittoreska italienska racerbåtsstaden Como. Pietro Riva drog igång båtvarvet och började att bygga fiskebåtar. Men under det kommande seklet skulle varvet växa till något annat. Det skulle komma att bli världens mest kända båtmärke. Och det var inte tack vare fiskebåtarna.

Sonen Serafino Riva tog över varvet efter sin far. Och efter att han satte fartrekord 1912 med hisnande 13 knop på en liten snurrebåt, var framtiden utstakad. Det skulle byggas racerbåtar och utflyktsbåtar.

Men det dröjde till mitten på 1940-talet innan Rivas riktigt legendariska byggen fick fart.

Bilden är tagen 1972 när en Riva Super Aquarama kom tvåa i sin klass i London –Montecarlo Race. Båten höll en medelfart på 32 knop över de 2 700 sjömilen som kördes i 14 intervaller.

Sonen Serafino blev till slut far och när han åldrades lät han motvilligt sin son Carlo testa sina vingar som båtdesigner. Och som han testade.

Carlo hade läst sig sårögd genom bibliotekens all båtlitteratur och framförallt fastnat för Chris-Craft. Nu när han fick fatta pennan själv hade han sin idolbåt som grund men tog ändå ut svängarna ganska rejält.

Farsgubben sjuknade och härsknade inför sonens alla idéer. När det var dags att lämna tog han betalt för att sonen skulle få fortsätta.

Men Carlo satsade friskt ekonomiskt. Lånade pengar, sov på varvet på nätterna och visade båtar för gräddan på dagarna. Han charmade snart hela världens lyxlirare till att lägga multumbelopp på båt. 

Vid 1950-talets inledning var det Riva och Rolls-Royce som gällde för att riktigt kunna raljera med sin framgång. Rivabåtarna syntes i flera filmer och kungar, prinsar, prinsessor och kändisar av alla slag skulle nu skaffa Riva.

Den första ”riktiga Rivan”, Tritone,  mätte 8.02 x 2.62 meter med plats för åtta personer och två kojplatser.  Med kraft från två Chris-Crafts på vardera 185 hk nådde den nästan 40 knop.

”Sun, sea, joy of living!” var märkets slogan och båtarna var som mest populära längs rivieran där ”folk dansade på borden till morgontimmarna och sömn ansågs överflödigt”. Riv på kvällen, och Riva på dagen, således.

Anita Ekberg var en av lyxlirarna som var självskriven Rivaägare. Här stoltserar hon med sin specialdesignade klädsel i zebrastil.

Varvet fortsatte i samma stil fram till 1970-talet då design och material tog en omvälvande ändring.

Plasten tog över och båtarna blev snarare sportiga än vackra och snart växde de rejält i storlek.

I norden associerar alla Riva med de vackra modellerna från 50 och 60-talet. Söderöver är det annorlunda. Där har märket mer utvecklats och blivit mer känt för modeller likt den ovan.

År 1990 köpte Rols-Royce alla aktier i Riva och storbåtsbyggena tog över. Visst har det kommit ett antal mindre modeller också sedan dess. Men aldrig med samma pondus som tidigare.

Rivasjälen, som jag känner den, försvann med det glada 60-talet. Själen som fick alla att stanna av mullret och hålla sig kvar för att se designen, färgerna, stilen. Nu försöker varvet leverera liknande båtar igen, bland annat med modellen Riva Iseo.  Men den är inte lika vacker. Har plastiga knappar som vilken svenssonbåt som helst. Men visst, den står den ut från mängden. Man stannar kanske en snabbis när den glider förbi. Men man skjuter inte ner brillorna på nästippen

Läs storyn från början till slut på Riva170.com och fördjupa dig än mer på välskriva svenska Rivaklubbens sidor.