Sjösättningsnoja

Vår och sjösättning är en ångestladdad tid, i alla fall enligt Hamnens krönikör Erling Matz. Kommer hon flyta? Eller sjunker hon? Ångest, ångest är min arvedel! Sjösättning alltså. Hon sjunker säkert. 

Hela sommaren förstörd liksom motor, dynor, kläder, sjökort, böcker, radar, GPS… Dessutom ser det så jävla trist ut när sex fendrar pekar uppåt som flöten med båten som fiskbete på botten.

Se också:

Video med varvsmannen Anders Alméns bästa tips inför vårrustning och sjösättning.
Vanliga misstag vid sjösättning.

Min ångest har med träbåtstiden att göra. Första båten var en engelsk kutter, rak stäv och byggd 1891. Turné hette hon och var bara sex meter lång. Men hela studielånet rök – 4 000 kronor. Ett studielån var inte större år 1971. Det motsvarar 28 049, 23 kronor i dagens penningvärde enligt Statistiska Centralbyråns prisomräknare. I dag är studielånet 90 000. Det var inte bättre förr. Gäller även båtar.

En träbåt ska tidigt i sjön, annars spricker den på land, läcker vid sjösättningen och sjunker snart – i precis den ordningen. Det vet alla. Den 17 april var en lördag år 1971. Flaggan på spelet i aktern och lilla Turné puttades fram längs såprännan. Jag var glad och förväntansfull, första egna båten och hon baxades upp på slipvagnen. När hon och vagnen nådde vattnet flöt hon aldrig loss. Tack och lov. Då gick det att få upp henne igen. Jag hade uppenbarligen köpt ett durkslag förklätt till båt för studielånet.

Calle Gyllen, dåtidens spinndoktor vad gäller gistna båtar, tillkallades. Han kom med blyplåt, kopparnubb och anhydrolkitt – en svart gegga som egentligen användes under takpapp. Vi förseglade hela sambordet med blyplåt och sjösatte. Samma trista resultat.

– Myra, sa Calle.

Myrstackarna tyckte jag synd om och skaffade istället en säck sågspån. Turné och jag sjösattes långsamt och när vatten nådde mig till bröstet, för jag stod förstås bredvid på slipvagnen, stoppade slipbasen. Nu gällde det att få sågspån att sippra in genom sprickorna i bordläggningen. Det funkar faktiskt. Det var så en dödsdömd fraktskuta hölls flytande en sista en säsong. Myrstackar var en bristvara längs svenska kusten på den tiden.

Turné flöt, men det gick åt många säckar sågspån min första och sista sommar med den båten. Och det blev många dopp. På hösten sålde jag henne till Sjöhistoriska museet där hon finns ännu. Snyggt rustad, men på land.

Nytt studielån och ny båt, en Mälar 30 byggd 1936. Den hade nummer 27 och hette Revanch – ett bra namn, även om förste ägaren stavat fel.

Revanch sjönk inte omedelbart efter sjösättning, men var som de flesta fyrtioåriga träbåtar gravt inkontinent. Nu hade jag emellertid förstått varför alla ägare till Mälarbåtar, Skärgårdskryssare och gamla Kostrar släpade på luftmadrasser sjösättningsdagen.

Sjösättningslagen lyder: Överge aldrig en träbåt de första dygnen. Sov ombord på en luftmadrass och förvandla dig själv till en mänsklig flottör. När du börjar gunga eller i värsta fall slår näsan i taket vaknar du automatiskt och kan pumpa läns innan det är för sent.

Ångest, ångest är min arvedel. Nej, det är inte jag som diktat, det är nobelpristagaren Pär Lagerkvist, han som också kallades Gnäll-Pär. Alltså:

”Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.”

Humoristen Hasse Z hade en annan syn på världen i stort och på lilla båtvärlden i synnerhet. Hans kåseri ”Tätning av båt” börjar så här:

”Aplund ägde en segelbåt. Han hade köpt den av en man, som visste vad han gjorde, för femtio kr. Med segel och allt. Jag bor bredvid Aplund, och Aplund bad mig hjälpa honom rigga båten. Vi riggade båten, d. v. s. Vi satte på två segel med olika namn samt en mast i mitten och satte allt i hop i sjön. En erfaren sjöman skulle först sätta i båten i sjön och sedan rigga på den, men det har alltid legat något originellt över Aplund. Då båten kom i sjön så sjönk den. Den sjönk inte sakta som en gråsten utan fort som en ansjovisburk med hål i botten. Vi blev rätt överraskade och Aplund bad till Gud om en revolver och tjugotvå kr. För att fara till Västervik och träffa mannen som sålt båten för femtio kr till honom. Och som visste vad han gjorde. Vi togo därpå en grogg och övertalade en på platsen bosatt yngling att dra upp båten på land. Vi reste därpå in till staden, skötte affärer, gingo på Cirkus och Kristallsalongen och träffade personer.”

Läs hela Kåseriet av Hasse Z.

Nästa krönika kommer att handla om sjösättning av en osänkbar plastbåt – ännu en ångestladdad historia.