Erlings krönika: Hundbiten

Det finns ungefär lika många hundar i Sverige som båtar. Tack och lov är inte alla hundar ute på sjön. Men båtdoggarna är ändå alldeles för många och blir fler och fler. Erling Matz gillar inte hundskit under båtskorna. Har någon sett en hundägare städa upp efter sin skitande hund i en naturhamn?

”Dom biter ständigt och skiter ständigt”
När vi vaknar på morgonen ligger en motorbåt förtöjd mot vår akter. Det är okej. Det är Sandhamn och trångt. Klockan är sju och jag köper morgonbröd hos Anders Körling på bageriet. Väl tillbaka i båten är kaffet klart och varma mjölken vispad. På bordet finns Maasdamerost, svartvinbärsmarmelad, kölsvinssvalt smör, nyskuren fruktsallad och vilda blommor. Allt är som vanligt alltså.

Halvvägs genom vår frukost kliver motorbåtsägaren ner på vårt akterdäck. ”Mornings”, säger han och kånkar på en skrevande kungspudel. ”Han är pinknödig”, mumlar mannen med morgoncigaretten guppande i mungipan. Och visst syns det att hunden behöver pissa.

Vår båt är 16 meter lång, men bara tre meter bred. Skarndäck kring sittbrunn är bara dryga decimetern. Sekunderna senare har vi därför en skrevande, pissnödig pudel svävande över bordet. Lukten av hund, cigarett och möjligen gammal gin och tonic konkurrerar med nybryggt kaffe, nybakat bröd och vilda blommor.

Väl i land rusar pudeln upp till närmaste ankare; pissar och skiter. Och för dig som inte varit i Sandhamn: Gamla stockankare ligger halvt nedgrävda i sanden och är omtyckta klätterställningar för barn.

Så Marstrand. En Vindö 40 lägger sig bredvid oss. Besättningen består av man med Vegamössa, hustru med Tillyhatt och två gläfsiga Yorkshireterriers iförda hårband och flytväst.

Doggarna ser sen som sin uppgift att vakta båten – som om vi skulle vilja ta oss ombord. Varje gång vi går upp på vårt däck kommer de rullande som håriga kornblixtar och skäller. När Vegamössan och Tillyhatten går iland framåt kvällen låser de in odjuren i ruffen. Det gillar de inte och skäller oupphörligt tills husse och matte kommer tillbaka vilket sker strax efter midnatt när puben Högvakten stänger. Sen somnar vi gott.

Just nu går August Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” som radioföljetong på P1. I den gör den orädde Strindberg upp med orättvisor, missunnsamhet och egoism. Så här klokt skriver han om hundägare:

”Djurvänner ha ofta iakttagits såsom elaka människor, och starka egoister, och när en människa flyr andra medmänniskor för att ingå ett lömskt förbund med en före detta varg, så är hon bestämt icke snäll”.

Långt senare skrev Hasse och Tage visan ”Hundbiten”. Lyssna här på ett smakprov.

Erling Matz