Drömmen om Gotland Runt: Vilka är våra förväntningar och när bryter vi?

När ska man bryta, vad är vårt mål och bör man vara öppen med sina rädslor? Det är frågor som varje Gotland Runt-besättning bör ta ställning till. Så även vi.

Förutom att ha en sjövärdig båt, flytvästar, nödraketer, proviant och allt annat som står på ”att göra”-listan behöver man inför en havskappsegling även sätta upp mål och förväntningar. En del hävdar till och med att det sistnämnda lägger grunden till huruvida man lyckas eller inte.

Ombord på Elan 310:an har besättningen sammanlagt gjort ett och ett halvt Gotland Runt. Frågorna är fortfarande många. För att få svar har vi tagit hjälp av Louise Callenberg, föreläsare inom ledarskap, inspiratör, seglare och mycket mycket mer.

Louise har själv erfarenhet från Gotland Runt och då med en helt kvinnlig besättning ombord på Ella First – ett projekt som betytt mycket.

Räkna med att saker och ting går åt skogen

Ombord på vår båt är inställningen i samklang. Vi ska göra det bästa vi kan och minsann visa att det går att ta sig runt Gotland med en optimistisk tidsram, en oerfaren skeppare och en besättning som visserligen har stor båtvana – men begränsad sådan i form av havskappsegling.

Under vår träff med Louise får vi dessutom höra något som vi hört otaliga gånger förr och som kommer att följa med oss under hela racet.

– Det brukar sägas, och det ligger rätt mycket i det, att den som vinner Gotland Runt är inte den som seglast kortast väg. Det är snarare den som gjort minst antal misstag, säger Louise Callenberg.

Det blir därför ganska så tydligt att vi måste låta oss själva göra misstagen och att vi snarare än att gräma oss över dem ska ta med oss dessa som lärdomar.

När är det dags att bryta?

Fjolårets Gotland Runt gick till historien som ett en av de blåsigare upplagorna. När sista båt haltade sig över mållinjen hade av de nästan 200 båtarna alla utom 23 brutit.

Nu hoppas emellertid inte vi på att årets race ska bli lika krävande men den som inte är förberedd är sannerligen ute och seglar. Därför är en av de viktigaste frågorna att ta ställning till när det blir dags att bryta.

I laget florerade många tankar om när det slutar vara roligt, ifall vi inte längre ser fram emot målgången, om någon skulle skada sig, och så vidare.

En lärdom vi tar med från timmen med Louise är att sätta kvantifierbar, konkreta gränser.

• Om fler än fyra i besättningen är sjösjuka.
• När sista revet i storen är taget och båten fortfarande är utom kontroll.
• Om något som går sönder skapar för stora risker för laget.
• Om någon i besättningen skulle komma till skada.

Alla dessa är exempel på sådant som skulle kunna få oss att bryta. Vilka faktiska gränser vi drar får vi komma tillbaka till en annan gång.

De individuella förväntningarna skapar teamets

”Vi ska vara först runt Hoburgen” är en konkret men också helt orimlig målsättning för vår del. Istället har vi bestämt oss för att låta vad vi som individer tycker och tänker tonen för vad den övergripande målbilden ska vara.

– Tänk er att Gotland Runt är över sedan ett par månader tillbaka. Det är en varm kväll i augusti och ni sitter på en kräftskiva där alla berättar om sina somrar. Vad vill ni då kunna säga om ert stora äventyr, frågar Louise gruppen.

Förväntningarna varierade men vad alla kunde vara överens om var att vi som team ville gå stärkta ur det vi har framför oss.

– Det jag tyckte var väldigt lärorikt är att träna på att vara öppen och sårbar i teamet. Jag tror, precis som Lollo säger, att det är en investering i teamet. Genom att veta hur vi fungerar och var våra gränser går så kommer vi kunna ta bra beslut under racet, säger skeppare Alice Rosberg.

– Att hålla en ständig berättelse om hur en själv och andra fungerar är en investering i framtida tuffa beslut. Genom att prata om hur man fungerar, vad som fungerar vad som går dåligt är väl värt.