Sjövett ur två perspektiv enligt Erling

Seglare är ett jävla skit.

Vinglar och styr både hit och dit.
Erling är seglare sen 50 år tillbaka men också motorbåtsåkare. Här tycker han till om sjömanskap.

Jag sitter på flybridge, kör och grötrimmar. Jag kör den slingriga och smala skärgårdsleden ner genom Gryts skärgård. Det är mitten av juli och det vimlar av segelbåtar. Att köra motorbåt hänsynsfullt är inte möjligt. Det skulle betyda fyra knop och ett evigt väjande. Det är då jag rimmar och minns förre finansministern Kjell-Olof Feldts grötrim om löntagarfonderna:

”Löntagarfonder är ett jävla skit.
Men nu har vi baxat dom ända dit”.

Låt mig först bekänna: Jag är inbiten seglare sedan femtio år. Jag tillbringar tre, fyra månader om året i segelbåt. Både i Sverige och i varmare vatten. Men, och det är viktigt, jag kör också motorbåt då och då och därför vet jag:

Motorbåtar är ett jävla skit för segelbåtar.
Och…
Segelbåtar är ett jävla skit för motorbåtar.

Motorbåtar gör svall, går fort och väjer ofta i sista stund. Jag tror det beror på att så många kör på autopilot. Segelbåtar går långsamt, kryssar och har rätt till väg. Häri ligger en olöslig konflikt. Och vad ska vi göra åt det? Jo, det handlar om sjömanskap.

Sjömanskap handlar, som jag ser det, inte om konsten att slå knepiga knopar eller att ha erfarenhet av all världens hav och världens väder. Det handlar inte heller om att ha skepparmössa, skägg och röka pipa.

För en god sjöman behöver inte se ut som en usel oljemålning – ett väderbitet ansikte i en fuktig sydväst. Och det handlar naturligtvis inte heller om att ha kaptensmössa med märke från något kungligt sällskap.

Sjömanskap = hänsyn
Men sjömanskap handlar faktiskt inte heller om kunskap. Nej, det är enklare än så. Sjömanskap handlar om att ta hänsyn till andra båtfarare, till den egna besättningen och till väder och vind. Det betyder i sin tur att en helt oerfaren båtägare kan visa prov på minst lika gott sjömanskap som en mycket erfaren. Låt mig ta några exempel:

Du ska köra din daycruiser från Stockholm till Sandhamn. Ombord har du fru och lilla Ulrica, 3 år. Ni tänker gå på Värdshuset i Sandhamn och äta en trevlig lunch. Du har inte lyssnat på väderrapporten, men när ni kommer ner till båten vid Biskopsudden ser du att det blåser rätt rejält från nordost. Ni ger er iväg. Ute på Lilla Värtan piper det i och det blir slagit och besvärligt. Lilla Ulrica börjar gråta.

Frågan är: Ska ni fortsätta mot Sandhamn och tampas med Saxarfjärden och Kanholmsfjärden på vägen ut. Du säger nej! Istället lägger ni till vid Fjäderholmarna och äter en utmärkt lunch på krogen. Det är gott sjömanskap.

Med andra förutsättningar hade beslutet kunnat bli ett helt annat. Hade t ex besättningen bestått av tre Sandhamnssugna, båtvana ungdomar var det lika rätt att dra gasen i botten och flyga mot Sandhamn i fyrtio knop.

Så olika kan det vara. Sjömanskap är ingenting fast bestämt och definierat. Sjömanskap är omdöme.

Pest och kolera
Och hur kommer då sjömanskapet in i den klassiska konflikten mellan seglaren och motorbåtsföraren? Konflikten är som sagt olöslig. En seglare är pest för motorbåtsföraren. Motorbåten är kolera för seglaren. Att segla så att den som kör motorbåt inte blir störd är lika omöjligt som att köra motorbåt utan att göra svall – om man inte kör fyra knop och då kan man lika gärna ro eller paddla.

Alternativen är egentligen bara två: Att hytta med näven eller att acceptera, fördra och visa omdöme. Och att visa omdöme betyder då inte att segelbåtar ska sluta att kryssa i farleder eller att motorbåtar alltid måste dra ner på farten så snart de kör om en segelbåt. Nej, att acceptera varandras särart är det enda rätta. Det är gott sjömanskap.

Ytterligare ett exempel:

För ett par somrar sedan seglade jag ner genom skärgården, från Stockholm till Västervik, sen till Gotland, Bornholm och hem igen. Sju veckor tog det. Inte långt från Väderskär, norr om Västervik, förtöjde en segelbåt mot land. Ankare i aktern och två tampar med bergskilar. Då kom en stor halvplanande motorbåt i leden. Det gick väl i tjugo knop och han drog upp rejäl sjö. Den förtöjde seglaren fick en rejäl omgång. Bergskilarna rycktes loss, ankaret släppte och båten fick en rejäl kyss mot strandstenarna. Ägaren hoppade, skrek och förbannade.

Men vems var felet? Vem visade bristande sjömanskap? Skulle motorbåten ha dragit ner på farten. Nej, jag tycker inte det. Att förtöja alldeles intill en tät trafikerad farled är däremot dåligt sjömanskap. Det var seglaren som visade dåligt omdöme inte motorbåtsföraren.