Vindsurfing vs kiteracing

De två vindsporterna som ger mest fart för pengarna, överlägset alla båtar som finns, är nya raceutrustningen för kite och Formula vindsurfing. Här kör Gustav Morin och australiensiske Torvar Mirsky dragrace. Resultatet är slående. Se bildspel!

Kitesurfing har i mina ögon till för cirka två år sen bara varit ämnat för hopp- och leksugna vattensportare som gillar att göra uppseendeväckande trix och konster för strandliggande solbadare.

Men nu finns en racinggren för drakflygarna och utövarna vill en gång för alla täppa till truten på alla seglare som tycker att kitesurfare inte har på kappseglingsbanorna att göra.

Vindsurfing har ju länge funnits som kappseglingsgren och den mest extrema grenen i kategorin är Formula vindsurfing.

Brädorna är hela 100 cm breda men bara ca 230 cm långa. De har 70 cm djup fena och upp till 12 kvm stora vingliknande segel. Fram till att kiteracingutrustningen kom var detta den snabbaste lättvindsseglingen man kunde syssla med, möjligen med lite konkurrens från de bärplansflygande Mothjollarna.

Den ultimata seglingskänslan
Jag köpte en Formula vindsurfing-utrustning för ett par år sedan och fastnade direkt. Känslan att dra iväg i full planing och direkt kunna nå över 20 knop i bara 5 m/s och samtidigt kunna kryssa med närapå samma vinklar som kölbåtar är fantastisk. Man hänger bara några centimeter över ytan och känner vågorna smattra förbi under fötterna.

Lasersegling i full fart kan kännas häftigt om det blåser satan, att stå i trapets på en 49er eller Formula 18-katamaran likaså. Men inget kan jämföras med att vara direkt kopplad till seglet och brädan. Varje våg och varje liten vindpust talar till alla sinnen och minsta justering med tår eller armar kan resultera i flera knops fartökning. Och vinden behöver alltså inte vara starkare än att den orkar att lite lätt rufsa kalufsen.

I mycket vind blir känslan om möjligt ännu häftigare. Den övergår bara från mysnjutning till ren adrenalinpump.

Kiteracing kommer till
Jag trodde alltså att jag hade hittat den ultimata seglingsupplevelsen.

Nu börjar jag för första gången att tveka.

Jag hade förnekat alla kitesurfarpredikares högljudda hyllningar, tagit dem för freestylelirare utan fokus på fart. Jag hade ju inte blivit omseglad av en enda kitare.

Det skulle min kompis Torvar Mirsky från australien ändra på.

När han var i Sverige förra sommaren åkte han på storpisk av mig. Han ställde upp med sina kiteprylar och jag på min Formulabräda. Efter det kunde jag segla ett helt år till med formula vindsurfinggrejerna utan att ägna ens en liten tanke åt att jag var på fel spår.

Till årets besök hade han bytt prylar, siktat på kappsegling och tränat i solen när jag frös i mörka Sverige. Det var ju fram till i våras meningen att kiteracingen skulle ta över vindsurfingens plats som OS-gren och Torvar siktade på att bli australiens representant.

Surfbåten
Vi packade Skippos redaktionsbåt, en Benetau Barracuda 7, full av prylar och siktade mot Sandhamn. Stadiga vindar på havet var målet.
Nordsidan av Stora Alskär har en fantastisk långgrund strand där man kan glida in med båten, i lä av vind och vågor från syd.

En fördel med kiten visade sig direkt. Redan på Kanholmsfärden tyckte Torvar att det var dags för första färden. Han blåste upp sin kite och slängde den i vattnet. Allt gick superenkelt, sånär som på lite trassel med de 26 meter långa och extremt tunna linorna som mer än gärna trasslarsig. För att jag skulle kunna rigga behövde vi gå iland, vilket blev alltför komplicerat.

Så långt ingen skillnad från vilken kiteutrustning som helst dock. Det häftiga med de nya prylarna är att de klarar väldigt lätt vind och att man kan kryssa förvånande bra. Brädan ser ut som en liten vindsurfingbräda med skillnaden att den har tre djupa fenor.

Avgörandet
Jag är långt ifrån en fulländad vindsurfare och kanske inte den som framställer formulautrustningen i sin bästa dager. Men väl ute på havet med både kiten och vindsurfingutrustningen i full fart hade jag inte mycket att sätta emot.

Ibland kunde jag hålla Torvar bakom mig på kryssen, vinklar och toppfart verkar vara ganska lika. Men på alla andra bogar var jag rökt. Som en liten jämförelse kan jag nämna att Torvar lyckades toppa ca 33 knop när det blåste ca 7 m/s. Jag kunde samma dag max nå 26,5 knop. Förvisso på halvvind, vilket knappast är formulans paradgren, men ändå.

Kanske ännu mer knäckande är att kiten kan plana i bara 3 m/s, och det helt utan ansträngning! Jag kanske kan komma igång i fem m/s och lyckas hålla planingen i vindhålen. Men för att börja att plana krävs en kraftinsats med rejäla pumptag. Torvar kunde bara fälla ner kiten, luta sig tillbaka och dra iväg. Hans händer ser ut som de hanterar ett tangentbord. Mina har blodblåsor…

Nästa imponerande del är att kiten kan segla i full fart genom smala sund bakom öar i skärgården, eftersom den flyger 26 meter över ytan och sällan hamnar i lä. Minst sagt häftigt att kunna surfa rakt igenom sundet på Stora Nassa i full fart.

Vinner på spegelvatten
Kort sagt har jag lite tankearbete att göra. Ska även jag konvertera? I nuläget är det största argumentet mot att jag på vindsurfingbrädan aldrig behöver oroa mig för att behöva simma hem. Brädan flyter även när det blir stiltje.

Ps. alla bilder är skärdumpar från en filmkamera. Snart kommer alltså en video:)!