Amerikanska flottan skyddar svenska seglare mot pirater

Världsomseglaren Lars Hässler:

Jag har varit i kontakt med den amerikanska 5:e flottan i Indiska Oceanen och de håller på att utveckla ett system där de kan hålla uppsikt på alla fartyg och på så sätt vara behjälpliga med samordning av konvojer och eventuella piratattacker.
Det skriver långseglaren Lars Hässler.

Lars Hässler är Sveriges mest berömda långseglare och har gett ut en rad böcker och långsegling och svensk skärgård. Han seglar idag båten Jennifer.

Pirater har i alla tider varit sjömännens skräck. Under 1500-1600-talen härjade pirater i Karibien. Det var mest engelska pirater som med det engelska kungahusets tillstånd attackerade och plundrade spanska fartyg när de lastade med guld och silver seglade tillbaka till Spanien. När England och Frankrike erövrat större delen av Karibien satte de dock stopp för piratverksamheten, ibland genom att utnämna de mest framgångsrika piraterna till Guvernörer med instruktion att stoppa piratattackerna.

Nästa stora pirathärd blev Medelhavet, där de tre små Berberstaterna Tunis, Tripoli och Algers under 1700- och 1800 talen attackerade, plundrade och tillfångatog europeiska och amerikanska handelsfartyg och besättningar. De flesta regeringar valde så småningom att betala skyddspengar till paschorna, vilket blev billigare än att eskortera handelsfartygen med krigsfartyg. Ibland kom man dock inte överens om storleken på skyddspengarna och attackerna återupptogs. Även lilla Sverige drabbades.

Sverige hade ett konsulat i Tripoli redan 1741. År 1800 lät paschan där hugga ner flaggstången på konsulatet, vilket var en krigsförklaring, och Sverige och Tripoli (sedermera Libyen) var i krig. Detta var ett av Sveriges minsta och mest bortglömda krig. Paschans krav var alltför höga och svenska regeringen vägrade betala.

Följden blev att ett flertal svenska fartyg attackerades och tillfångatogs. Konteramiral Cederström fick i uppdrag att befria besättningarna och nepsa paschan och seglade till Nordafrika med ett antal krigsskepp. Efter många bekymmer, förlisningar och dödsfall kom Cederström så fram till Tripoli, men bara med ett fartyg. Efter en del skärmytslingar och blockader av hamnen kompromissade paschan och Cederström och Sverige fick betala en kraftig summa pengar mot att besättningarna frigavs och fred slöts.

Sverige fortsatte ända till 1830 att betala tributer till Tripoli. Det året lyckades emellertid Frankrike att sätta stopp för Barbareskstaterna sjöröveri genom att erövra Alger som blev en fransk koloni med namnen Algeriet. Även Tunisien och Marocko blev sedermera franska kolonier medan Italien senare erövrade Libyen.

Medelhavet är idag i princip fritt från pirater, de sista rapporterades under 1990-talet ha ägt rum i Albanien. Sommaren 2008 skedde dock ett piratöverfall utanför Korsika, men troligtvis rör det sig om ett enstaka fall.

Under 1970- och 80 talen blev det återigen aktuellt med pirater i Karibien. Denna gång var det framförallt privata segelbåtar som var bytet. Pirater uppbringade segelbåtar, dödade besättningarna och använde sen båtarna för att smuggla narkotika mellan Sydamerika och USA. Efter några vändor sänktes båtarna och nya infångades.

Jag träffade några av dessa smugglare under min första jorden-runt segling då jag gastade på olika segelbåtar. Jag hade fått segla med en vacker 60-fots segelbåt i Västindien. En dag hade vi ett möte med fem andra segelbåtar.

Det tog ett tag för mig att inse vad det hela handlade om. Ledaren var en iskall kvinna i 35-årsålderna med en ung älskare. När hon fick syn på mig frågade hon genast skepparen på min båt vem jag var. ”He is a lawyer from Sweden” blev svaret och det godtogs genast.

Hur man i smugglar/piratkretsar såg på advokater var uppenbart. Under 1990 talet och framöver minskade dessa piratattacker för att helt försvinna. Smugglarna hade nu blivit mer professionella och använde små flygplan och containrar för sin droghandel. Idag är Venezuela fortfarande inte säkert, men det rör sig mer om kriminella attacker på ankrade båtar än ren piratverksamhet.

Under 1970-2000-talet (och även långt innan) har pirater härjat i Malackasunder och Sydkinesiska sjön. I början rörde det sig mest om opportunistiska fiskare som passade på att attackera förbipasserande fartyg. Efter hand blev piraterna mer professionell och hade kontakter långt upp i samhällshierarkierna. Man började koncentrera sig på handelsfartygen och deras skeppskassor.

Ibland kidnappades hela fartyget med last och allt, fördes till avlägsna hamnar där lasten tömdes, fartyget målades om fick nytt namn. Om besättningen hade tur fick de överleva. Ofta låg dessa hamnar i Kina och USA kunde med sina spionsatelliter bevisa för snopna kinesiska diplomater vad som hade hänt.

En av anledningarna till att piratverksamheten blev alltmer framgångsrik var korruptionen i Indonesien och Malaysia där ibland även marinen och kustbevakningen deltog i piratverksamheten. En mörk regning natt under 1980-talet attackerade pirater ett stort fartyg. När de bordat detta visade det sig vare f d Sovjetunionens största hangarfartyg. Eldstrid utbröt och piraterna fick handlöst kasta sig i havet, något snopna kanske.

1992 bildades ett piratcentrum i Kuala Lampor i Malaysiern av en av FN:s organisationer, The International Maritime Bureau (IMB). Hit rapporteras alla piratöverfall i hela världen. Samarbetet mellan Singapore, Indonesien och Malaysiern fungerar nu mycket bra bättre och piratverksamheten i Asien har minskat betydligt.

Jag seglade genom Sydkinesiska Sjön mellan Singapore och Saigon och tillbaka 1995 och sen genom Malackasundet utan några som helst problem.

Under de 1990-talet utgjorde Röda havet det största pirathotet i den delen av världen. Vad som gjorde seglatsen är osäkert var inbördeskrig mellan bl. a Eritrea och Etiopen. Milis tillfångatog flera segelbåtar, men det var för det mesta inte fråga om piratverksamhet i vanlig mening, mer misstänksamhet och odisciplinerade miliser. Numera är Röda Havet ofarligt för sjöfarten.

Under 2000-talet har Indiska Oceanen, framförallt farvattnen utan för Somalia seglat upp som ett allt större problem för den internationella sjöfarten. Det började med att uppretade somaliska fiskare attackerade utländska fiskeflottor som fiskade illegalt på Somalias fiskevatten. På grund av att Somalia nu är en så kallad ”Failed State” med ett långvarigt inbördeskrig har denna ursprungliga ”försvarspiratverksamhet” utvecklats till en storindustri.

Det går inte en dag utan att något handelsfartyg, och någon enstaka långseglare, attackeras och tillfångatas. Idag är det gisslan piraterna är ute efter och lösensummorna ökar för varje dag.

I långseglarkretsar oroar man sig för två händelser; kollidera med en container och piratöverfall. Beträffande containrar kan man inte annat än inta en fatalistisk attityd, tyvärr. Med pirater är det nästa samma sak. Seglar man jorden runt kan man visserligen undvika Indiska Oceanen/Röda Havet och istället seglar runt Goda Hoppsudden/Sydafrika, en omväg som dock är betydligt längre.

Det går även att undvika Malackasundet genom att segla direkt från Australien till Sydafrika, men då missar man Phuket/Thailand, Malaysia och Singapore, ställen som många seglare uppskattar.

Jag seglade nerför Röda Havet sommaren 2007, ända till Port Sudan. Under sommaren mötte vi flera norrgående jorden-runt-seglare som kommit via Indiska Oceanen, Röda Havet på väg till Medelhavet. Jag talade med de flesta och ingen av dessa besättningar hade haft några som helst problem med pirater. Troligtvis beror det på att vi är ganska klena fångster, vi har nästan inga kontanter, bara kreditkort.

De flesta långseglare, vare sig de skall segla via Röda havet/Indiska Oceanen till Medelhavet eller Asien, seglar idag i konvoj, de vill säga man försöker samsegla och hålla sig i närheten av varandra under, ofta under radiotystnad. Seglare kan få kontakt med varandra på den internationella seglarsiten www.noonsite.com, Jimmy Cornells utmärkta hemsida eller via den svenska Oceanseglingsklubben, OSK, www.osk.org .

Få seglare är idag beväpnade, de verkar alltmer utsiktslöst och farligt med tanke på att piraterna idag har moderna höghastighetsvapen och granatkastare. Dessutom tvekar de inte att använda vapnen. Vad kan ett eventuellt salongsgevär göra mot den beväpningen? Dessutom visar erfarenheten att om man inte gör motstånd skadar piraterna inte besättningarna.

Den världsberömda kappseglaren Sir Peter Blake blev attackerad i Amazonflodens mynning i början av 2000-talet. Den övriga besättningen förhöll sig passiv men Sir Peter sprang ner i kajutan efter sitt vapen. När han kom upp sköts han på fläcken, den övriga besättningen överlevde.

Å andra sidan blev två amerikanska segelbåtar attackerade utanför Somalias kust för några år sedan. De visade sig att båda skepparna var ex-militärer och beväpnade. De besköt de två piratribbåtarna och körde på den ena. En av piratbåtarna sänktes och två pirater avled, då flydde den återstående piratbåten.

Kontentan är nog att om man skall vara beväpnad skall man vara utbildad, ha tunga vapen och inte tveka att använda dem. Men hur många seglare är av den kalibern?

Ett mindre dödligt skydd kan vara superhöga sirener som nästan får trumhinnorna att sprängas. Hörselskydd för besättningen är då ett måste. Att avlossa nödraketer och göra Mayday anrop är också en möjlighet. En gömd GPS sändare som ger båtens position om båten blir kidnappad och bortförd kan vara till storhjälp för en eventuell militär- eller polisinsats.

Fler och fler långseglare har idag satellitkommunikation, antingen Iridium-, Inmarsat- eller Globalstaranläggningar. Men dessa kan man ha direktkontakt med piratcentret i Kuala Lumpur eller sina konvojmedseglare (om man iakttar VHF-tystnad). AIS (Automatic Identification System) som är skapat av IMO, International Maritime Organization, blir också allt vanligare bland långseglare.

Med AIS kan man på dataskärmen se (och bli sedd om man har den dyrare transpondermodellen) alla fartyg större än 300 bruttoton; fartygens namn, storlek, vart det är på väg, fart, kurs etc.

AIS är ett fantastiskt hjälpmedel till sjöss. Jag har varit i kontakt med den amerikanska 5:e flottan i Indiska Oceanen och de håller på att utveckla ett system där de kan hålla uppsikt på alla fartyg som har AIS och på så sätt vara behjälpliga med samordning av konvojer och eventuella piratattacker.

De har ett system, MSSIS, som innebär att de placerar ut antenner runt om hela Gulf of Aden som skall binda ihop inte bara de västliga marina enheterna utan även de lokala kustbevakningsstyrkorna, SAR/Sjöräddningsenheterna och polisstyrkorna.

Men tanke på de senaste månadernas upptrappade piratdåd kommer inom en snar framtid även ytterligare europeiska och även indiska flottenheter att patrullera utanför Somalias kust. I dagsläget finns redan danska, engelska och franska enheter i området och även Sverige kommer 2009 sända två fregatter.

Avslutningsvis kan man säga att piratfaran för långseglare är betydligt mindre än för den kommersiella handelssjöfarten, men risken existerar dock. Genom att segla i konvoj med andra segelbåtar och iaktta radiotystnad kan man minimera risken för piratöverfall. Med modern kommunikationsutrustning kan man även hålla tät kontakt med västliga marina enheter, piratcentret i Malaysia och förhoppningsvis få hjälp vid ett anfall

Med den alltmer tilltagande piratverksamheten i Indiska Oceanen får man dock räkna med att det kommer att bli sämre innan det blir bättre, dvs. innan Somalia får ordning på sitt land och ytterligare marina enheterna finns på plats. Vi långseglare är dock ett relativt ointressant mål i jämförelse med handelsfartyg lastade med stridsvagnar eller supertankers.

Lars Hässler, som hamnen.se tackar för publiceringsrätten.