Verklighetsväjarna och det försvunna samvetet
Anna Sandgren har upplevt livet omkring megayachter i Monaco i egenskap av tenderförare och här kommer hennes egna reflektioner kring den nya ”miljövänliga” lyxjakten Ice Kite.
Jag har tidigare arbetat som kapten för en tenderbåt och dockat flera av världens mest exklusiva yachter i Monaco. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till ordet ”megaflykt” i samband med ordet megayacht.
Om det nu prompt ska vara nödvändigt med megayachter i en värld där pengar skulle kunna spenderas på betydligt vettigare sätt, är det i varje fall glädjande att det sker något nytt i det här artificiella, verklighetsfrånvända och för dagens miljöproblem hårt blundande segment.
Det vill säga, att det äntligen konstrueras en megayacht där huvudfokus ligger på att skapa ett så effektivt och bränslesnålt skrov som möjligt och där framdriften delvis består av kraften från en kite. Det är coolt, bra – och på tiden!
Läs artikeln om Ice Kite!Men, varför är det så svårt för ägaren av en fet megayacht-vänlig plånbok att vara nöjd? Räcker det inte med att just ha finansierat en toppdesignad och extremt välutrustad 64-metersyacht? Varför måste investeringen i detta moderna moderskepp följas av ett spöke i form av ICE Ghost, ett 26 meter långt stål- och kolfiberbygge fullproppat med precis allt det som traditionellt betraktas som bevis på att pengar finns att gödsla med i överflöd?
Behöver man verkligen två helikoptrar, en 60-knops specialbyggd RIB, en mini-ubåt, ett dussin vattenskotrar och ett överflöd av matsalar för att vara lycklig?
Anna Sandgren har jobbat som tenderförare i Monaco – med en bitter eftersmak.
ICE Ghost blir som min Madeleinekaka och förflyttar mig direkt tillbaka bakom ratten på tenderbåten jag körde under Monaco Yacht Show i september i fjol. Känslan av obehag, den som jag haft så svårt att släppa det senaste halvåret. Jag blir helt enkelt inte klok på hur vissa människor med tillsynes på tok för mycket pengar resonerar. När ska de inse att de säkert skulle sova bättre på nätterna, vara nöjdare inombords och en dag i framtiden kanske kunna se sina barnbarn i ögonen – om de istället satsade en gnutta av alla sina pengar på att städa upp i sina egna beteendemönster. Eller – i klartext – börja värna om haven och livet i dem, istället för att hänsynslöst roffa åt sig av jordens ändliga resurser.
Hur hungrig kan en multimiljardär egentligen vara med gott samvete? Måhända försvann gängse gränser för samvete, medmänsklighet och verklighetsuppfattning i samma takt som pengarna rullade in?
I min värld låter sig lyckan inte fångas i flytande skrytbyggen, artificiell rikedom eller genom ett par megayachter vid världens glamourhamnar.
Det råder en förljugenhet och en mega-verklighetsflykt i båtvärldens översta elitskikt som får mig att må illa. Aldrig har jag tidigare sett en sådan enorm mängd av påklistrade, falska leenden lysa ikapp med de många bländande och överpolerade yachterna som under Monacos starka höstsol.